Pressen i att dammsuga eller låta bli

Den här vintern har jag stött på många nya bloggar och läst dem med iver som låter "jag vill också vara med!". Jag vill också blogga på svenska, jag vill också ta foton på mina stassar, jag vill också skriva om kläder och därutöver ha gott samvete istället för att känna skuld för att jag skulle vara ytlig. Jag vill rapportera om mina stickningsprojekt och gilla Lana Del Rey fastän alla andra också gör det.

Men jag gillar inte att ta foton.

Låter som en lite mesig blogg om det inte finns några bilder! Ursäkterna är många: det är dåligt ljus (eftersom jag inte har el i taket och således ingen taklampa) eller så är det ostädat (eftersom jag dammsuger sällan p g a att katterna blir jättestressade av det och det blir jag med). Vanligtvis dammsuger jag bara när det kommer gäster. Så nu blir uppdraget att dammsuga första saken jag gör imorgon!

Bäst att sitta vaken så länge som möjligt så kommer inte morgondagen... eller hur gick det nu... Logiken i detta torde vara bekant för alla kronisk sjuka skjutauppare som jag. Folk som skjuter upp det de kan göra idag eftersom man lika gärna kan göra det imorgon, då man kanske har bättre lust. Eventuellt. Som att skriva i bloggen: tja, jag gör det imorgon sen ordentligt, så det blir på riktigt det här med att blogga.

Bonusbild på katten som inte tycker om att jag dammsuger: