Shallow is the new Apologetic

Både Hilde och Doktor Molly har skrivit tänkvärda och välformulerade inlägg om vad som är viktigt och sen vad som bara är kläder, särskilt med tanke på vad man bloggar om och vad man bryr sig om. De har sagt det väldigt bra så jag pratar istället om mig själv och mitt förhållningssätt till det som är "bara kläder".

Funderar och till och med oroar mig ofta om paradoxen och konflikten med ytlighet och viktigare saker. Att jag faktisktäven för mig själv behöver försvara mitt intresse för kläder, färger, material, tidningar - särskilt de med glansigt papper, lite text, och mycket bilder - ja bilder! Bilder på skadliga skönhetsideal eller overkliga motiv med fina kläder som ingen vettig människa skulle ta på sig eller åtminstone inte betala sådana priser för.

Jobbigt är det ju lite.

Klä sig praktiskt och billigt klarar jag nog av. (Men jag tror att de som säger att de inte alls bryr sig om hur de ser ut eller vad de har på sig - sånt säger de, som aldrig har varit fula.)

Den här bloggen och namnet Shallow is the new deep handlar lite om hur jag tröttnat på att försöka vara djupsinnig. Och hur jag ibland är nöjd med att tvätta håret med schampo från Lush istället på att tänka på hur vattendrag förorenas. Och hur jag tycker om en klänning i silke och tänker lite mindre på mullbärsfjärilspuppor som kokas för trådarnas skull. Och hur jag har ett par skor i läder och använder dem iställt för att låta dem damma i skåpet eftersom jag skäms att ha kadaver på fötterna.

För några år sen när jag höll på att skilja mig önskade jag att jag skulle vara normal, och tänkte att om jag skulle ha mindre ångest och skulle köpa fina saker och se välklädd ut skulle jag vara normal och omtyckt. Köpte bl.a. två Minna Parikka -handväskor i läder. De var lyxiga och riktigt fina! Istället för att ha veganångest eller skämmas över min ytlighet.

Den historian har ingen lärdom i slutet eftersom den pågår ännu. Väskorna sålde jag dock.